Hur påverkar typ 1-diabetes blodkärlen på lång sikt? Jussi Inkeri och Aleksi Tarkkonen undersöker sambanden

Röntgenläkarna Jussi Inkeri och Aleksi Tarkkonen forskar om kärlförändringar vid typ 1-diabetes vid Medicinska forskningsinstitutet Minerva. Båda genomförde sina doktorsavhandlingar i forskningsgruppen Hjärt- och njursjukdomar vid diabetes, som leds av Daniel Gordin. Deras forskning har gett nya och intressanta insikter, men också väckt frågor som ännu saknar svar.

Inkeri och Tarkkonen hittade till forskningen via olika vägar. Inkeri inspirerades av sina handledare att söka sig till forskningsgruppen, medan Tarkkonen letade efter ett forskningsområde som kombinerade ett intressant och framåtblickande tema med möjligheten att bidra till bättre hälsa.

– Typ 1-diabetes är en allvarlig sjukdom som, trots avancerade behandlingsmetoder, leder till kortare livslängd och ökad sjuklighet. Därför finns det också potential att uppnå betydande hälsovinster genom forskning på området, säger Aleksi Tarkkonen.

Vad kan halsartärerna och ögonen berätta om hjärnans blodkärl?

Jussi Inkeris forskning tog avstamp i ett tidigare publicerat fynd från FinnDiane-materialet: förhållandevis många personer med typ 1-diabetes uppvisade mikroblödningar i hjärnan. Detta trots att personerna var relativt unga och saknade neurologiska symtom. I sin doktorsavhandling undersökte Inkeri sambanden mellan artärernas struktur och funktion, långvarig exponering för höga blodsockernivåer och förändringar i hjärnans små blodkärl.

I sin första delstudie jämförde han tjockleken på halsartärens kärlvägg med mikroblödningar som kunde ses på magnetkamerabilder av hjärnan. Ett samband kunde påvisas: mikroblödningar var vanligare hos personer med tjockare kärlvägg i halsartären. Resultatet kvarstod också när man tog hänsyn till den långsiktiga blodsockerbalansen.

– Tjockleken på halsartärens kärlvägg kan enkelt mätas med ultraljud. Det vore intressant att i framtiden undersöka om en sådan mätning också kan ge information om risken för förändringar i hjärnans små blodkärl, säger Inkeri.

I Aleksi Tarkkonens forskning riktades blicken mot näthinnan. Nästan alla med typ 1-diabetes utvecklar tecken på diabetisk ögonsjukdom inom de första 30 åren efter diagnosen. De löper också en ökad risk för kärlsjukdomar i hjärnan. Näthinnans och hjärnans små blodkärl har flera gemensamma egenskaper, vilket innebär att förändringar i ögonbotten kan ge ledtrådar om tillståndet i hjärnans blodkärl.

– I min forskning fann jag att förändringar i näthinnans kärldiameter hade ett samband med förändringar i hjärnans små blodkärl, redan innan den diabetiska ögonsjukdomen var långt framskriden. Under en uppföljningsperiod på cirka 7,5 år nästan fördubblades dessutom förekomsten av förändringar i hjärnans små blodkärl. Utvecklingen av dessa förändringar hade ett samband med blodsockerbalansen och hur länge personerna hade haft diabetes. Det är ännu oklart om en striktare blodsockerkontroll skulle kunna förebygga att förändringarna uppstår eller förvärras, berättar Tarkkonen.

Även ett uteblivet samband är ett viktigt resultat

I Inkeris studier fanns inget samband mellan den långsiktiga blodsockerbalansen och vare sig tjockleken på halsartärens kärlvägg eller mikroblödningar i hjärnan.

– Även om man inte hittar något samband kan det vara ett viktigt resultat. Då behöver man fundera på vad fenomenet egentligen beror på, säger Inkeri.

I Tarkkonens uppföljningsstudie fanns däremot ett samband mellan blodsockerbalansen vid studiens början och hur förändringarna i hjärnans små blodkärl utvecklades över tid. Resultaten väcker därmed frågor om vilka andra faktorer som ligger bakom kärlförändringarna.

Forskningsresultaten förändrar inte behandlingen av typ 1-diabetes i dag. På sikt kan de dock bidra till bedömningen av risken för förändringar i hjärnans blodkärl, exempelvis genom undersökningar av ögonbotten eller halsartärerna. Huruvida förändringar som upptäcks på det här sättet också kan förebyggas, eller deras utveckling påverkas, kräver ytterligare forskning.

Forskning vid sidan av läkararbetet

Både Inkeri och Tarkkonen har bedrivit forskning parallellt med sitt kliniska läkararbete, ofta på kvällar, veckoslut och under semestern. Båda betonar betydelsen av forskningsgruppen och det tvärprofessionella samarbetet.

– Ingen kan bedriva den här typen av forskning ensam. Det krävs en grupp med bred kompetens och engagerade människor, säger Tarkkonen.

De uppmuntrar också andra läkare att ge forskningen en chans.

– Att forska förändrar också hur man ser på sitt eget läkararbete. Det påverkar till exempel hur man läser behandlingsrekommendationer och tänker kring patienternas vård. Man lär sig att läsa vetenskapliga artiklar mer kritiskt och blir bättre på att urskilja den röda tråden.